Vy 9565

hennes röst fyller varje vrå av samtalsrummet;
du kan inte skämmas för att du är människa
du. kan. inte. skämmas. för. att. du. är. människa.

hon lutar sig fram
betraktar mig med vidgade ögonbryn
jag sitter tyst
ser förbi henne  – ut genom fönstret – på björkarna

klorofyllfylleslag
jag borde fixa en bag-in-box
fira något eller trösta mig eller.. bara drunkna
grönt
måste komma ihåg att be om en sjukresa
en sjuk resa
jag är fan inte riktigt i ordning som sitter här
hoppas tiden läker mina själsliga skrubbsår
resten då – skärsåren
jag borde slipa knivarna
varför gjorde han det klockan fyra på natten
slipade alla knivar
så obehagligt och samtidigt sorgligt
och kunde jag ha gjort n
vänta nu
vad sa hon egentligen – något om att skämmas
nej att inte skämmas var det väl
jag kan alltså inte skämmas för att jag är jag
är jag?

jag tittar på henne
vill protestera men tiden är snart ute
fyrtiofem minuter har gått och jag gör det –
slutar med hennes flagga i topp
säger att hon har så rätt så i det hon säger

 

men