Vy 9565

hennes röst fyller varje vrå av samtalsrummet;
du kan inte skämmas för att du är människa
du. kan. inte. skämmas. för. att. du. är. människa.

hon lutar sig fram
betraktar mig med vidgade ögonbryn
jag sitter tyst
ser förbi henne  – ut genom fönstret – på björkarna

klorofyllfylleslag
jag borde fixa en bag-in-box
fira något eller trösta mig eller.. bara drunkna
grönt
måste komma ihåg att be om en sjukresa
en sjuk resa
jag är fan inte riktigt i ordning som sitter här
hoppas tiden läker mina själsliga skrubbsår
resten då – skärsåren
jag borde slipa knivarna
varför gjorde han det klockan fyra på natten
slipade alla knivar
så obehagligt och samtidigt sorgligt
och kunde jag ha gjort n
vänta nu
vad sa hon egentligen – något om att skämmas
nej att inte skämmas var det väl
jag kan alltså inte skämmas för att jag är jag
är jag?

jag tittar på henne
vill protestera men tiden är snart ute
fyrtiofem minuter har gått och jag gör det –
slutar med hennes flagga i topp
säger att hon har så rätt så i det hon säger

 

men

Vy 9315

mellan icas frysdiskar står vi
vitöga mot vitöga
pratar om hennes döda mamma
jag frågar och hon berättar
minns hennes aversion mot mig
då
och det är jag som har tagit kontakt
nu
jag. som har tagit kontakt.
jag
fuck
jag förstår ingenting –
jag tycker ju inte ens om henne

Vy 9166

hon pratar om behov
mänskliga behov
mina behov
hennes röst lika kraftfull
som muminmammamild –
närhet
ömhet
beröring

jag sitter tyst
ακόμα δεν καταλαβαίνω

Vy 9148

under tiden jag sitter där och
diskrepans
mellan mina huvudskakningar
diskrepans
hör jag hans vänliga ord
diskrepans
ett
diskrepans
efter
diskrepans
ett
diskrepans
falla
mellan stolarna jag noggrant
diskrepans
ställt ut

efteråt
undrar jag vad det var för ord
jag sökte

Vy 9048

du borde gå men du står kvar
du vill att jag ska svara ja
att vi ska fortsätta
gå vidare tillsammans

jag betraktar din otåliga uppsyn
säger trött att folk förändras
du skakar på huvudet
höjer rösten och hävdar att
du inte förändrats alls
att du är densamme nu som då

din röst rusar mellan väggarna
när du försöker övertyga mig –
jag har inte förändrats
jag har faktiskt inte det

min röst står blick stilla och
med huvudet på sned säger jag
i en enda utandning –
men det har jag

Vy 8956

när hon sagt hej då
och jag stängt ytterdörren
har vi pratat om alla
utom om mig
och just nu vet jag inte
om jag ska andas ut
eller gråta åt detta faktum

Vy 8950

ibland sker det
att jag blir alldeles rosa och varm
mjuknar med huvudet på sned
suckar och snörvlar
att jag då
i mitt mediokra tillstånd
undrar när du ska ringa –
höra hur jag mår
hur det går
hur det är
hur jag får allt att gå ihop
egentligen
men ögonblicket övergår i sedan
i aldrig
och jag stelnar
kallnar
går mot -273
virar stålullen runt kroppen
armerar sedan skiten
och jag överlever också detta på
ren ovilja

Vy 8885

illa till mods
trots hemmaplan
friläge
och en gynnsam medvind

märkligt
att räddharen inombords
har så förtvivlat mycket
att säga till om

Vy 8845

alla våra samtal om ingenting
alla lösryckta intentioner

brus

du och jag –
ett socialt svartbygge
en osjälvständighetsförklaring

om det fungerar?

tydligen
eftersom vi väljer att fortsätta

Vy 8823

blåmåndag mitt i juli och skitväder
inte i min ögon men
terapeuten gick på semester i fredags
fan
klart jag unnar henne fint väder –
molnfritt och svag vind
jag vill att hon ska vila upp sig
samla krafter inför hösten
inför våra samtal
om alltför många veckor ses vi igen
om alltför många veckor
tänker jag försöka börja känna igen